Är jag en rädd liten mus? Hmmm, låt mig tänka efter lite…. NEJ!!! Men varför i glödheta helvetet beter jag mig så? Man skulle ju kunna tro att jag har ett strypkoppel på mig som hindrar mig från att vara den jag är. Varför har jag så svårt för att släppa den där spärren och bli den glada, lekfulla, galna och busiga personen jag egentligen är? Vad är jag rädd för egentligen? För att bli dömd så klart. Ständigt denna rädsla för att bli dömd för något jag inte är. Men frågan är: Är det då bättre att bli dömd till att vara en rädd liten mus? Nej, det tycker jag icke! Så det kanske är dags att klippa av det strama osynliga kopplet som jag uppenbarligen har kring min hals. Vad spelar det egentligen för roll hur jag beter mig så länge jag är mig själv? Visst folk kanske tycker att jag säger konstiga saker eller har en konstig humor men vad gör det. Jag kan ju i alla fall inte ta på mig att själv döma vad min omgivning tycker om mig. Jag ska verkligen försöka klippa av kopplet och vara mig själv och sen så får omgivningen därefter döma om de älskar eller hatar mig för den jag är. Jag har betett mig på det här viset sen jag började skolan och blev mobbad. Räcker det inte nu? Jo, det gör det! Bara tunghäftan släpper så ska detta inte vara ett problem. Inte undra på att jag inte vet hur man beter sig när man ska vara social och inte vet vad jag ska säga när jag nästan aldrig är social! Det är i alla fall tur att det finns några i min omgivning som vet hur glad och galen jag kan vara, även om det är svårt att tro!
Klipp, klipp, klipp! Det var mig ett tjockt koppel! Men nu är det borta! BEFRIANDE! Nu återstår det bara att se om jag klarar av att använda mig av mina teorier i verkliga livet!
Kram och puss dieselbuss!
Louise
Bra Jobbat!!!! Du är väldigt klok!!!!!!!